Vilken vecka!

Den här veckan har verkligen varit både upp och ner.
Det började  med att jag fick ta bort lilla Bahira, sedan känndes det ju bättre, hade valpköparbesök och på fredagen skulle även Annika från stockholm komma hit på besök.

Fredag morgon när jag kom ner till köket så sitter Baqilah och hänger med huvudet och skriker så fort hon försöker röra sig.
Jag lyfter försiktigt upp henne och hon vrålskriker. Tog in henne i v-rummet och försökte undersöka vad som hänt.
Jag tog tag om henne och la ner henne på sidan och höll handen så hon skulle slappna av, bara hon kom ner och sedan lugnade sig tvärsomnade hon! Totalt utmattad.

Jag drog, klämde och försökte kolla alla ben, enda gången hon verkade ha ont var när man lyfte frambenen rakt ut i sidan.
Även i nacken verkade hon ha ont, hon var varm och lite svullen över skuldrorna tyckte jag.

Men hon sa ingen om jag tryckte där. Ringde Falu djursjukhus, och de tyckte jag skulle avvakta, för valpar kan bli chockade av att de gjort sig illa och skrika om de tror det ska göra ont igen. Men jag fick en tid ifall att det inte skulle bli bättre.

Vi höll samtidigt på med att försöka få ordning till festen i helgen.
När det var dax att åka så tyckte jag hon verkade lite bättre, ringde igen och vi kom överens om att vänta ytterligare.
Men senare så blev hon sämre igen!
Fick en tid halv sju på fredagskvällen!

När vi kom in så ville de lägga in henne. Hon hade ingen feber men de misstänkte hjärhinneinflammation!
Nu hör till saken den att man inte får försäkra valpar under 6 veckor hos Folksam!
På Agria är det fem veckor som gäller, vilket inte det heller hade hjälpt mig. Eftersom det är idag de fyller fem veckor.
Jag insåg ju rätt snabbt, och även veterinären att detta inte kommer funka. Bara för att ta lite vanliga prover, dessutom en fredag så skulle det rusa iväg.
Så jag stog där och tittade på min lilla valp med tårarna rinnande med ett fruktansvärt beslut att fatta.
Hon låg helt apatisk på bänken, hade även uppvisat nervrologiska fel, så allvarligt var det.

Nä, jag kunde inte!!
Tillslut föreslog veterinären att de skulle strunta i diagnosen som de gärna vill veta, och bara ge smärtlindring och antibiotika.
Så det gjorde vi. Jag lämnade henne där och åkte hem. Var totalt säker på att jag aldrig kommer se henne i livet igen!

Hem, kunde inte göra så mkt mer hemma. men tog hand om köttet som M skulle ha marinerat och lagt in.
Plockade undan lite osv, sen kom Annika!
Det blev ju inte alls så roligt som jag hade tänkt.
Det var ju knappt roligt att visa valparna, tänk om något är fel på allihop!

Men vi fikade och snackade till nästan mitt i natten i alla fall.
Sen upp sex och väckte Annika eftersom de skulle på LC i Borlänge.

La mig igen, kunde slumra lite o så ringde telefonen.
Det var Falun, jo, vi har ju din valp här och hon vill åka hem!!!!
VA???!!!

Jo, hon rör sig bra, har svarat bra på medicin och saknar mor och syskon, det är likabra du hämtar henne!
Jösses så glad jag var.

Nu blev det plötsligen roligt igen med förberedelser för festen vilket det inte varit innan.

Hämtade henne och köpte medicin på apoteket. Det blev ju en slant med helgtillägg osv för vet.
Veterinären trodde inte att det var någon sjukdom, utan att hon ramlat eller att Xanni klivit på henne så hon gjort sig illa.
Hur som, Baqilah verkade lite trött men totalt annolunda mot dagen innnan. När vi kom hem så fick hon hälsa på Xanni själv först och dia lite, vilket hon inte hade gjort på hela dagen innan.
Xanni luktade jättemkt på henne, men verkade glad att se henne. Hon verkar däremot fått separationsångest, så känner hon sig det minsta ensam så ylar hon, eller försöker, för hon är så hes att det kanppt låter.

Festen blev i alla fall lyckad med lite strul med mat och sånt, så går det när man åker bort.
Kanske mannen inser nu att det inte är han som gör allt som han fått för sig.
Har förstått att han fått sina föräldrar att tro att det är HAN som lagar all mat här hemma!
Det gjorde mig väldigt lessen och besviken.
Visst får även han laga mat, men herregud, vi jobbar ju båda två, men nog lagar jag ca. 70% av maten här hemma om inte mer. När han jobbar kväll och jag natt, så finns det däremot inte en chans att jag kan laga mat innan han åker till jobbet. Jag sover ju då. Det är lika orimligt som om han skulle gå upp klockan två på natten för att göra mat till mig när jag kommer hem från jobbet.

Är man två så måste man kunna hjälpas åt, visst, det är ju skillnad om jag vore arbetslös.

Det vore som om mina föräldrar trodde att det minsann är jag som snickrar allt här hemma. Visst snickrar jag oxå, men han gör det mesta där. Jag försöker inte få dem att tro något annat heller!

Ska till läkare idag för astman, det blir inte bättre och jag måste ha mer medicin.
Har tagit massa kort på både valpar och på festen, men hinner inte fixa med dem nu!
Vi hörs!